PYGMÉ SINGS THE BLUES
Sedan ett par år är det inte enbart skuggorna som råder hos Pygémteatern. Dockor och skådespelare dominerar,
även om skuggspelet finns kvar. Men Pygméteatern har dessbättre behållit sin själ, sitt sound och sitt stuk.
En strävhårig blues drar genom deras uppsättningar, en både vemodig och komisk kaxighet.
Margareta Sörensson, Expressen
Historien om två ensamma barn som hänvisas till varandra på förortens bakgård är enkel, men rymmer tankar om vänskapens villkor och hierarkier...
Huvudkonflikten landar rätt i barnpublikens igenkännbara verklighet, där några vill bestämma mer än andra när man hoppar hopprep eller leker "Fångarna på fortet". Karin Helander,SVD
Bakgårdsbarn
"Jag tycker det är tråkigt här på bakgården" sa dockvagnen till sandlådan "det finns för lite barn!" "Men flickan finns ju" sa hinken.
Flickan heter Pernilla. Hon är 7 år och det är hon som leker på gården. En dag flyttar det in en ny kille. Han heter Max.
Han är liten, närsynt och ganska klumpig. Max och Pernilla börjar leka.
Max gör hela tiden precis som Pernilla säger. Det är en härlig känsla att bestämma, tycker
Pernilla. Hon vill bara bestämma mer och mer. Max skulle helst vilja leka andra lekar. Men
vad gör man inte för att få vara med i gänget. Max, visar det sig, gör precis vad som helst!
En pjäs om en alldeles vanlig dag på en ovanlig bakgård.
Dockor, skuggspel, masker och musik
Så blev pjäsen till
Pjäsinfo
Ålder: 4-9 år, familj Pjäsens längd: ca 40 minuter
Manus och regi: Sten Wallin Ljus och ljud: Michael Koitzsch Musik: Pygméteatern Dockor: Sten Wallin
Medverkande: Brita Cronvall/Mia Ståhl-Broborg, Michael Koitzsch